Den 24 oktober 1872 föddes Gustaf Adolf Mauritz Erikson i Lemland. Under loppet av sitt 75-åriga liv, vilket var en obetydlig del av den tusenåriga segelfartygstraditionen, tog han del av betydelsefulla år i form av blomstrande perioder såväl som den slutgiltiga undergången av dåtidens segelfartygstradition.
Efter fyra år i folkskola gick han till sjöss som tioåring där han inledde sin karriär som kajutvakt. Vid tjugoårsålder hade han avlagt understyrmansexamen och sju år senare, år 1900, tog han sjökaptensexamen på navigationsskolan i Nikolajstad (Vasa). 1909 blev han befälhavare på fregatten Albania som på den tiden var Finlands största segelfartyg av trä. Under åren på Albania seglade Gustaf Erikson bland annat till Amerika och södra Afrika. Därefter fick han tjänst på järnbarken Lochee som på den tiden var ett av de första järnsegelskeppen i den finländska handelsflottan. Han var även delägare i Lochee och seglade till Syd- och Nordamerika före första världskriget utbröt.
Mellan slutet av 1800-talet och före första världskriget genomgick den åländska flottan ett skifte. Antalet träbarkar gick från att ha varit 61 år 1893 till 22 år 1913. Dessa traditionella fartyg ersattes av en flotta på 24 fartyg i järn och stål 1913. Framtidsutsikterna för ett traditionellet segelfartygsrederi var med andra ord inte särskilt goda vid den här tidpunkten.
1913, vid 40-års ålder, beslutade sjöfartsrådet Gustaf Erikson att gå i land och placerade sina besparingar i en andel i barken Tjerimaj samt fyrmastbarken Renée Rickmers som döptes om till Åland. Under perioden när segelskeppen användes allt mindre som handelsfartyg klarade Gustaf Erikson, till världens förvåning, att inte bara etablera utan även expandera en lönsam rederiverksamhet med segeldrivna handelsfartyg. Barken Tjerimaj spelade en viktig roll i rederiets tidiga framgång och hjälpte till att finansiera den snabba expansionen av företaget under första världskriget. Mellan 1913 och 1947 ägde Gustaf Erikson 66 handelsfartyg allt som allt och hans rederi har beskrivits som världens sista segelfartygsrederi. Som Georg Kåhre beskriver det i boken The Last Tall Ships hade ålänningen (Gustaf Erikson) havet i blodet så det var inte så konstigt för honom att han skulle bli den sista exponenten för segelfartygen på de stora haven.
Gustaf Erikson var på sin tid Finlands största skeppsredare och en framstående person i det åländska näringslivet. 1934 blev han den största aktieägaren i Ålands Aktiebank vilket tryggade bankens framtid som åländsk institution. 1945 efterträdde Gustaf Erikson Erik Nylund som ordförande i förvaltningsrådet.
Han var bland annat med och grundade Redarnas Ömsesidiga Försäkringsbolag 1937 som i dag är Alandia försäkring. Efter Gustaf Eriksons bortgång 1947 tog sonen Edgar Erikson över verksamheten som då till stor del hade ersatts av moderna ång- och motorfartyg.
Gustaf Erikson var en noggrann redare som dokumenterade sin affärsverksamhet i minsta detalj. Hans korrespondens är omfattande och detaljerad och finns bevarad i Landskapsarkivet, Ålands Sjöfartsmuseum samt i GE kontorshuset i Mariehamn. Sjuttiofem år efter sin död väntas dessa arkiv godkännas för att få en plats i Unescos globala världsminnesprogram. Detta väntas ske senast hösten 2023. Det omfattande arkivet innehåller material från åren som redare mellan 1913 och 1947.
Biografiskt lexikon för Finland
Wikipedia
Ålands Sjöfart
The Last Tall Ships
Sanningen om Ålandsbanken